Poetisk asyl

Jag var på gränsen till nervsammanbrott inför mitt första arrangemang på Poeten på hörnet. Under våren hade jag börjat läsa litteraturvetenskap. Vi diskuterade författaren som avsändare av texten och läsaren som mottagare. Vi läste Vitsvit av Athena Farrokhzad. Faktum är att jag hade svårt att få tag på boken tills hon själv, trots att vi aldrig träffats, skickade den till mig. Jag var nördig och nyförälskad i Det litterära samtalet. Jag ville ordna ett samtal med Athena på Poeten. Det kändes rimligt, och lagom internt. Hon ville gärna komma och vi satte ihop ett fint program med två andra poeter, Svetlana Cârstean och Felicia Mulinari. Jag tänkte mig att det skulle komma några kursare och en handfull andra. Vi kunde diskutera lyrik, dricka vin och äta salta pinnar.

Efter Athenas sommarprat tog det hus i helvete. Moderaten Gunnar Axén slängde ut sin tv. Anmälningarna haglade. Poesin hade uppenbarligen sprängt gränserna, nått utanför de redan frälsta.

Och på facebookeventet till Poeten på hörnet tickade antalet intresserade stadigt uppåt. En dröm för en arrangör kan man tro kanske, men blir det uppemot 50 personer på Poeten är det svettigt och syrebrist. Brandskyddet säger max 70. Det var över 700 som ville gå. Bara på Facebook. Jag såg en överfull lokal framför mig, ilskna besökare som fick vända i dörren. Andra undrade om vi var tvungna att kalla in väktare. Det skulle krävas många salta pinnar …

Det löste sig. Som det ofta gör. Folk hjälper till. Per Bergström, Svetlanas svenska förläggare som jobbar med Internationell Författarscen, såg till att vi kunde vara på Stadsbiblioteket. Det behövdes, för det kom 250 personer.

Mitt första arrangemang med Poeten på hörnet utspelade sig på Stadsbiblioteket. Det säger väl något om oförutsägbarheten.

Det här var hösten 2014. Då hade Poeten på hörnet redan funnits i två år. Hädanefter ordnade jag litteraturkvällar med logiken hos en småbarnsföräldrar: de enda gånger jag säkert visste att jag kunde gå var när jag själv arrangerade.

Snart skulle jag få tillfälle att, än mer, förena nytta med nöje. Karin Tidbeck slutade som bokningsansvarig och jag tog över efter henne. En bunt papper, nycklar och lösenord överlämnades över en fika på Satori.

Föga anade jag vad jag gav mig in på.

Ordens valör och tyngd är inte ett ovanligt tema på Poeten, och just beskrivningen Bokningsansvarig gör verkligen inte arbetet rättvisa.

Nej, som besökare får man inte dricka medhavd sprit.

Är toapappret slut inför Ordkonsts releasefest?

Jag vill ordna ett arrangemang om kärlek.

Hur fungerar ljudanläggningen egentligen?

Känner du möjligtvis till någon bra restaurang i närheten?
Hittade du en röd påse med kvarglömda böcker?

Kan jag köpa diktsamlingen av Jenny Tunedal som står i fönstret?

Det fick han, förresten.

Att skapa evenemang på Facebook och lägga upp på Poetens hemsida och att vara i kontakt med författare eller förlag har naturligtvis också varit en del av arbetet, men de stora överraskningarna har nästan alltid varit de fantastiska besökarna. Det är rikt på kontraster. Luttrade författarveteraner med bläck under naglarna kan vara lika nervösa som debutanter. Föreställningen om vad en Litteraturafton ska vara har krockat med verklighetens oglamour, ibland till det bättre. Pinsamma tystnader under författarsamtal har varvats med tårar och skratt. Jublet när vi hade releasefest för Arbetarskrivares antologi och, mitt under festen, fick veta att Ulrika Milles på Kulturnyheterna hade rekommenderat boken till Svenska Akademiens ledamöter för att de skulle få läsa om ”andra människor som haft det verkligt slitigt på jobbet och i total medieskugga”.

Kontrasterna beror också på att människor är olika. Vid ett tillfälle hade vi Påtår hos Moa på besök. Ett gäng trudadurer gör musik med fötterna i Moa Martinsons mylla. Nästan bokstavligen. Skivan är inspelad i Moas torp Johannesdal. Jag var entusiastisk: underbara låtar och smockfullt. Inte bara det, utan också blandningen. Där fanns Moas äldre publik, några kom med färdtjänst, där var barnfamiljer och unga kvinnor med Moa som feministisk ikon. Just det här mötet mellan generationerna tycker jag om. Ett ålderspann på 80-90 år. Det visar det tidlösa i Moas böcker. Jag hjälpte en äldre, halvblind, dam ut till färdtjänsten och när vi stod där och väntade berättade jag det för henne. Hon bet till direkt.

”Ungarna borde inte varit med. De stör bara.”

När jag skriver den här artikeln går jag igenom Poetens historik. Eftersom Malmö Stad och ABF krävt det har jag fört statisk över hur många besökare varje arrangemang har haft. Jag förstår logiken. Man vill kanske inte stödja verksamhet som inte samlar mycket folk. Man vill ha kvantitet för pengarna. Men antalet besökare säger sällan något om hur ”lyckat” ett arrangemang varit. Jag inser ändå att det även är en av mina måttstockar. Men är inte det viktiga vad litteraturen skapar inom oss? Vilka kvalitéer den har?

Poeten på hörnet är en något av ett litterärt vardagsrummet. Ingen dress code precis. Rummet domineras av scenen, men den enorma, slitna soffan är det första som möter en. Katarina Mazettis hund Maggan springer runt och nosar. Kaffet häller man upp själv, så att säga.

Kontrasten är stor mot en releasefest hos Bonniers på Sveavägen i Stockholm. Jag tittade storögt, som en annan lantis, på serveringspersonalen, mattorna och lyxen. Men poeterna var desamma. Svetlana och Athena kramade om mig och gav mig en bok.

”Du är en av dem som gjort boken möjlig!”

Jag förstod inte vad de pratade om. Men det handlade om samtalet i Malmö. De översatte varandra, och talade om vilka tankar det kickstartade.

På vägen ut mot en soffa i Högdalen bläddrade jag igenom Trado.

en poetisk asyl
under ett pågående snabbprogram
för mörk fintvätt
för du tog emot mig i din tvättmaskin
fyrtiofem minuter
under vilka våra kläder renas tillsammans
från känslorna i Malmö
och från alla de känslor vi genomlevt åtskiljda
hemma i våra kroppar

Ja, är det inte det litteraturen kan vara? En poetisk asyl från omvärldens, eller ens egna, krav och pockande. När vi diskuterar författaren som avsändare och lyssnaren som mottagare missar vi kanska vad som händer hos författarna under samtalen och uppläsningarna. Vi har text, för ut den genom offentliga arrangemang, men dessa tillställningar skapar också ny text, nya impulser, känslor och tankar. Åtminstone hos mig, och så värst unik är jag nog inte. Poeten på hörnet fortsätter inte på samma sätt som förut, för min egen del är jag inte längre bokningansvarig, men jag bär med mig timmarna med Poeten i mitt hjärta. Ett poetiskt asylboende att uppsöka när jag behöver gå i exil från den övriga världen.

Henrik Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *